Att vara en pedagogisk resurs MITT i skolan, i takt med skolan.

Om en och en halv vecka startar skolorna Lunds kommun ett stort utvecklingsarbete som kommer att handla om formativ bedömning. det verkar vara det "nya"stora i skolan nu. Upptakten utgörs av att alla pedagoger samlas och lyssnar på Dylan Wiliam. Det blir en halvdagsföreläsning som sedan följs av en halvdag för de som ska vara samtalsledare i det fortsatta arbetet ute på skolorna.

Jag ska så klart dit och lyssna. Mina kollegor här på Norra fäladen med. Men när vi pratade runt lite bland övriga skolbibliotekariekollegor i kommunen visade det sig att det inte var alla som skulle med. Någon ville, men fick inte för sin rektor. Någon skulle inte och tyckte det var rätt skönt, få personen kände sig överhopad med jobb ändå och såg fram emot en elev- och lärarfri dag att komma i kapp.

Jag undrar hur rektorerna på mina skolbibliskollegors skolor tänker. Är det typ: "Nu ska vi starta ett utvecklingsarbete som långsiktigt kommer att förändra vårt sätt att jobba och tänka pedagogiskt. Då är det bäst att en person som skolbibliotekarien lämnas utanför det här." Eller? Den som sitter i det som borde vara navet i skolan och i pedagogiken, ska inte veta vad som just nu är mest aktuellt för lärarna? Eller tänker de att skolbibliotekarier ändå inte sysslar med bedömning och därför är det pengarna i sjön?

I vilket fall är det missförstånd. Skolbiblioteket kan inte vara en pedagogisk resurs för att nå skolans mål och skolbibliotekarien lämnas utanför utvecklingarbeten. Och Wiliams Bedömning för lärande handlar inte om bedömning som vi traditionellt tänker på bedömning, det handlar om hur man gör sin undervisning bättre, om hur man kan veta att eleverna lär sig något när man har lektioner. Och är det någon som behöver snappa upp allt de kan om pedagogik och undervisning så är det väl vi skolbibliotekarier, som undervisar elever på alla nivåer utan att egentligen ha någon pedagogisk utbildning.

Föräldramöte

I kväll är det dags för det årliga föräldramötet i tre av våra fyra ettor på Backa. Att skolbibliotekarien ska medverka på föräldramöte i ettan står inskrivet i biblioteksplanen och för det allra allra mesta lever vi upp till det. På dagordningen för min del står då att berätta lite allmänt om skolbiblioteket samt att prata om läsning och högläsning.

När vi var på Utbildningsdepartementet härom veckan, Johan Unenge (Läsambassadören) och jag (se föregående inlägg) pratade vi om att Regeringen inte kan lagstifta om att föräldrar ska läsa högt för sina barn. De kan däremot skärpa till lagstiftningen kring kompetensen i skolbibliotek. Och en skolbibliotekarie kan -tyvärr inte heller stifta lagar om att föräldrarna ska läsa för barnen - men väl träffa en hel del av föräldrarna och öga mot öga föra ett (förhoppningsvis!) inspirerade samtal om högläsning. I kväll kommer jag att tala om det här:

• Vad är ett skolbibliotek och vad skiljer det från ett folkbibliotek?
• Varför ska man ha ett skolbibliotek (numera är den frågan lätt att svara på: för att det står i skollagen).
• Vad händer i skolbiblioteket när era barn kommer dit?
• Vad gör jag på skolan mer är träffar era barn en gång i veckan?
• Varför läsning? Varför högläsning?
• Och sist men absolut inte minst: bokprat på högläsningsböcker.

Och vilka böcker kommer med på bokpratet då, undrar alla så klart! Jo: Lindgrens Loranga, Loranga, Östlunds Joy och önskeburken, Starks Tyra och Storgrubblaren Wegelius Legenden om Sally Jones, Lindgren/Wiklands I min farmors hus, Lagercranz/Wiklands Den långa långa resan, Olsson/Jönssons Zucchini till en tax, Ruohonens Smaskens damaskens och Lindströms Allt från början och Mysteriet döden.

Dessa böcker kommer att stå i klassrummet i en liten "Högläsningshylla" där man kan plocka med sig hem, man behöver bara skriva upp sig i en liten anteckningsbok och ta med boken hem, läsa och mysa. Bra va?

Besök i "Maktens korridorer"

När jag skriver det här sitter jag på tåget efter mitt livs första besök i ”maktens korridorer”, närmare bestämt Utbildningsdepartementet. Där träffade jag och vår Läsambassadör Johan Unenge statssekreterare Bertil Östberg, Erik Adell Hellström, departementssekreterare från samma departement och  Marcus Hartmann, stabschef på Kulturdepartementet.

Mötet var initierat av Johan  Unenge, eftersom han ville prata med dem som bestämmer om vad han ser när han reser runt som Läsambassadör och få reda på vilka åtgärder maktens män planerar kring den drastiskt minskade läskunnigheten vi ser. Jag var inkallad av Johan som ett levande gott exempel på hur bra skolbiblioteksverksamhet kan bedrivas, eller som ett slags sakkunnig från skolbiblioteksvardagen.

Vi samtalade om skolbiblioteksfrågor, skolfrågor och kulturfrågor i ungefär en timme och nu undrar ju alla: vad sades, vad hände, vad kan komma ut av ett sånt här möte?

Tja. Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag och Johan fick säga det vi ville säga och de som sitter på makten lyssnade. Kanske fick de några nya insikter. Vi fick veta att de är medvetna om problemet, de inser behovet av skolbibliotek och i den mån de lyckas i sina budgetförhandlingar och lyckas vaska fram pengar kommer det någon slags satsning på läsning i nästa budget. Det talades om kanske ett statligt bidrag för att anställa skolbibliotekarier, det talades om fortbildningssatsningar på skolbibliotek (där tog jag chansen att framhäva SMiLE som ett gott exempel, en modell som har fungerat som kan dammas av). Vi talade om Litteraturutredningen som nu är på remissrunda .

Östberg menade att det kanske är en mängd olika åtgärder som ska till för att höja läsandet bland barn och unga. Jag framhöll skolbiblioteket som ett nav för den typen av åtgärder. Där kan man nå ALLA barn och i viss mån alla föräldrar (de som går på föräldramöten).

Regeringen kan inte lagstifta om att föräldrar ska läsa högt för sina barn, som Johan så klokt sa, men de kan skärpa skrivelsen om skolbiblioteken i skollagen så att man åtminstone, om man nu inte kan prata om bemanning, kan beskriva vilken typ av kompetens som krävs i ett skolbibliotek för att det ska kunna vara skolbibliotek. Skolbibliotekarien kan sedan propagera för/uppmuntra till högläsning på föräldramöten och hjälpa till med lämpliga böcker så som vi hör genom vårt projekt Högläsningspåsen (som i år nog kommer att förvandlas till en ”Högläsningshylla” – men det är ett annat kapitel). Skolbibliotekarien kan samordna läsfrämjande åtgärder med folkbiblioteket som vi gör just nu i Fäladen läser eller Sommarboken och Sommarboksutmaningen. Skolbibliotekarien kan förse lärarna med bra aktuell litteratur för att hjälpa elever på sena lågstadiet/mellanstadiet att komma över från ”börja läsa fasen” till ett riktigt läsflyt. Skolbiblioteket kan duscha eleverna med texter av alla slag (här tar jag gärna in det vidgade textbegreppet) för att göra dem till LÄSARE redan på låg och mellanstadiet.

Men för att göra våra nutida barn till läsare måste vi jobba mycket hårdare än tidigare. Det är inte som på Torgny Lindgrens tid längre, att ett barn faller i trans över illustrationerna i en vacker bibelutgåva, det hade nog inte Torgny Lindgren heller gjort om han som barn kunnat välja på allt det våra barn kan välja på: Sagan om ringen-filmer, World of Warcraft, Skylanders, Twilight-filmer eller galna You Tube-klipp från världens alla hörn. Och Östberg framhöll också dataspelade som läsningens fiende nummer ett. Dataspelande som tar tid och ger snabbare behovstillfredsställelse än läsning. Själv tycker jag inte att man behöver ställa fram dataspelande som något dåligt, det är ju något som är kul och härligt och lärorikt på andra sätt. Men som sagt: vi måste jobba femti gånger så hårt för att få barn att läsa nu, jämfört med för 20 år sedan.

Så vad händer nu? Ja, alla som vill göra sin röst hörda i frågan om bemannade skolbibliotek föreslår jag lämna in ett remissvar på Litteraturutredningen, ju fler röster som talar om samma sak, ju större chans för genomslag. I övrigt är det väl bara och vänta och se vad det kommer för förslag framöver. Själv tycker jag att ett statligt bidrag för anställning av skolbibliotekarier skulle sitta fint. Jag talar mig också gärna varm för SMiLE som, förutom en rektor som ville och vågade, var det som satte i gång vårt fördjupade samarbete kring skolbiblioteken på Norra Fäladen i Lund.

Själv tuffar jag vidare hem genom ett vintervitt Sverige. På vägen tänker jag passa på att köpa lite böcker till mina bibliotek. I morgon börjar skolbiblioteksvardagen igen. Jag ska rösta i Bokjuryn med tvåor och ettor. Jag ska läsa högt för en förskoleklass. Och fastän jag gör samma sak om och om igen, så känner jag mig hoppfull. Jag känner att vi faktiskt är på väg någonstans. Skolbibliteksfrågan rör på sig mer än någonsin, det finns all anledning att känna sig hoppfull. Vi är i hetluften, känner ni inte det?

Kolla bara här, så nöjda jag och Johan var efter vårt departementsbesök!

Äntligen Instagram!

Jag har länge velat ha ett Instagramkonto till biblioteken på Backa och Lovisa. Det är ju det av de sociala medierna som växer bland unga nu, Facebook förlorar mark. Hittills har jag inte haft någon telefon som varit smart nog , men nu har jag fått det. Så hädanefter kan man följa skolbiblioteket både här på bloggen, på twitter (klara_lund) och på Instagram (klicka bara på ikonen här intill, så kommer du direkt till vår sida!).

Jag hoppas i synnerhet på många följare bland mina elever. Ska bli spännande att se hur det går!